ja du...

Det är ett uppror i det inre, kroppen kokar. I huvudet snurrar det runt.
Stundvis känner jag mig arg, ledsen. Andra stunder känner jag bara sorg för dem. Livet är så tragisk för endel.

Andra stunder känner jag mig uppgiven. Som att jag hela tiden prövas här. Hur mycket skall jag klara. Vad krävs för att jag ska kasta in handduken? De ska då vara medvetna om att jag är stark och envis. Man knäcker mig inte så lätt....Eller?

Kanske är detta saker som bara för oss närmre? Eller skapar de sprickor?
Är jag kanske i uppror i onödan?
Hur mycket tolkar jag in? Hur mycke tolkar han in?
Varför gör hon såhär? Hur tänker hon egentligen?