Har en övertygelse att ALLA människor vi möter är av betydelse för oss. Man kanske inte alltid fattar just i mötet hur och varför men ändå gör det ett avtryck i ens liv. Påverkar tankar och känslor i framtiden-
Varje möte med en människa lär mig något. Varje samtal gör skillnad.
onsdag 29 oktober 2008
måndag 20 oktober 2008
Drömmen om den vita klänningen
Jag är en tvättäkta romantiker.
Lyssnar mesta dels på balader. Älskar "Lugna favoriter" på radion. Skriver dagbok och diktier. Målar hjärtan. Ler åt lyckliga par på stan. Gråter åt lyckliga slut på filmer. Förväntar mig att livet skall vara som på film. Älskar kärleskseriér, å det bästa programmet, och enda som jag inte missat ett enda program av är "Ally Mc:Beal". Inte konstigt att jag är som jag är. Det ständiga sökandet efter Mr. right. Han som kan ge mig allt. Han som älskar just mig över allt annat och skulle göra allt för mig. Han som skickar blommor till jobbet, och tar mig ut på middag. Som skyddar mig från faror och skyddar mina drömmar. Som uppmuntar mig och stöttar mig. Den trygga klippan. Men finns det sådana män? Eller lägger jag kraven för högt så att jag aldrig kommer att vara nöjd och leva som en ensam olycklig kvinna på glasberget resten av mitt liv?
Ja, jag erkänner. Min högsta dröm är att få stå där i vit klänning och vara den vackraste kvinnan just då. Att få bjuda släkt och vänner på middag och höra dem berätta hur de ser mig och min partner och ta upp alla gamla minnen och hur vi gjort bort oss genom åren. Att ha ett hus, ett hem att dela med någon. Någon att ta beslut tillsammans med. Och självklart drömmer jag om att få höra små barnfötter tassa fram på golvet. Att få höra någon gråta efter mamma å tänka "det är jag =)" Jag är den bästa på att trösta. Att få laga mat åt en familj. Att få storhandla och baka hundra kanelbullar som försvinner i ett nafs. Att få följa barnens utvecklig. Se dem börja gå, prata, börja skolan, bli trotsiga, träffa kärleken för att så småningom skaffa egen familj så att jag får barnbarn.
Många drömmer om resor, om karriär, att bli något, bli någon. Min dröm tar många för givet. Tänker inte enns på vad de har. För vad är en karriär och en framgång om du inte har någon att dela den med?
Vill någon ha en sådan kvinna som jag idag? En som inte strävar i karriär utan vars högsta dröm är att få vara någons kvinna och någons mamma, som vill passa upp på familjen... sådana kvinnor ser ju samhället ner på idag, tycker synd om och vill ha bort...
Lyssnar mesta dels på balader. Älskar "Lugna favoriter" på radion. Skriver dagbok och diktier. Målar hjärtan. Ler åt lyckliga par på stan. Gråter åt lyckliga slut på filmer. Förväntar mig att livet skall vara som på film. Älskar kärleskseriér, å det bästa programmet, och enda som jag inte missat ett enda program av är "Ally Mc:Beal". Inte konstigt att jag är som jag är. Det ständiga sökandet efter Mr. right. Han som kan ge mig allt. Han som älskar just mig över allt annat och skulle göra allt för mig. Han som skickar blommor till jobbet, och tar mig ut på middag. Som skyddar mig från faror och skyddar mina drömmar. Som uppmuntar mig och stöttar mig. Den trygga klippan. Men finns det sådana män? Eller lägger jag kraven för högt så att jag aldrig kommer att vara nöjd och leva som en ensam olycklig kvinna på glasberget resten av mitt liv?
Ja, jag erkänner. Min högsta dröm är att få stå där i vit klänning och vara den vackraste kvinnan just då. Att få bjuda släkt och vänner på middag och höra dem berätta hur de ser mig och min partner och ta upp alla gamla minnen och hur vi gjort bort oss genom åren. Att ha ett hus, ett hem att dela med någon. Någon att ta beslut tillsammans med. Och självklart drömmer jag om att få höra små barnfötter tassa fram på golvet. Att få höra någon gråta efter mamma å tänka "det är jag =)" Jag är den bästa på att trösta. Att få laga mat åt en familj. Att få storhandla och baka hundra kanelbullar som försvinner i ett nafs. Att få följa barnens utvecklig. Se dem börja gå, prata, börja skolan, bli trotsiga, träffa kärleken för att så småningom skaffa egen familj så att jag får barnbarn.
Många drömmer om resor, om karriär, att bli något, bli någon. Min dröm tar många för givet. Tänker inte enns på vad de har. För vad är en karriär och en framgång om du inte har någon att dela den med?
Vill någon ha en sådan kvinna som jag idag? En som inte strävar i karriär utan vars högsta dröm är att få vara någons kvinna och någons mamma, som vill passa upp på familjen... sådana kvinnor ser ju samhället ner på idag, tycker synd om och vill ha bort...
Alla är inte lika hårdhudade - å somliga blöder lätt...
Kanske är jag feg. Men när man får känslan i magen av att allt inte är riktigt som det ska och man har min bakrund så är det lätt att sticka huvudet i sanden. Jag orkar inte gå djupare med risken att blöda ytterliggare ett år...
Har nu skickat ut en hand, nu är det upp till motsatt part att fatta den.
Om det är rätt eller fel vet jag inte, kanske skapar jag trubbel som inte fanns där egentligen på grund av mitt paranioda jag. Eller så gör jag mig själv en tjänst som bättre flyr än illa fäktar. Frågan är bara när man bäst flyr och när man skall stanna och kämpa? Kämpar man aldrig så kan man aldrig vinna och man måste alltid fly från faran...
Har nu skickat ut en hand, nu är det upp till motsatt part att fatta den.
Om det är rätt eller fel vet jag inte, kanske skapar jag trubbel som inte fanns där egentligen på grund av mitt paranioda jag. Eller så gör jag mig själv en tjänst som bättre flyr än illa fäktar. Frågan är bara när man bäst flyr och när man skall stanna och kämpa? Kämpar man aldrig så kan man aldrig vinna och man måste alltid fly från faran...
söndag 19 oktober 2008
Nog för att jag ser mig själv som en leopard - men jag tänker inte jaga.
Jag ser mig som en leopard, å leoparder är smarta. Det springer inte på vad som helst. De smyger i buskarna, håller koll. De vet var födan befinner sig och gör inga onödiga drag. Förr eller senare kommer någon tillräckligt nära och leoparden tar ett språng å födan är fast!.
Jag tänker inte jaga kärleken. Så hungrig är jag inte, iaf inte ännu.
Vill han inte ha mig å springer i väg så väntar jag på någon annan. Jag letar kärlek på lika vilkor och vill bli älskad och bortskämd. Tänker inte böna och be för kärlek, å göra slut på alla mina krafter. Förr eller senare dyker den upp iaf.
Jag tänker inte jaga kärleken. Så hungrig är jag inte, iaf inte ännu.
Vill han inte ha mig å springer i väg så väntar jag på någon annan. Jag letar kärlek på lika vilkor och vill bli älskad och bortskämd. Tänker inte böna och be för kärlek, å göra slut på alla mina krafter. Förr eller senare dyker den upp iaf.
fredag 17 oktober 2008
Man tror lätt att man är knäpp, att "ingen annan känner som jag gör". Men det räcker med att slå på radion för att faktiskt inse att så inte är fallet. Övervägande av all musik handlar om kärlek och går att passa in på de känslor jag har. KÄRLEK. Tänk att det skall vara så svårt.
Min favoritlåt just nu är Sonja Aldén - Du får inte
Den beskriver så bra hur sårbar kärleken är och hur rädd man är för det nya samtidigt som man hoppas med hela sitt hjärta att det skall gå bra.
Om hur man inte vet om man klarar att få in någon ny i sitt liv om det inte är på riktigt. Det är som att jag skulle vilja sjunga den direkt till den jag har känslor för - å hoppas att han ska förstå precis hur jag känner.
Ta inte upp min tid, träffa mig om och om igen om du vet redan från början att det inte kommer leda någonstans. Jag vill inte bli någon som du använder för att komma över ditt X. Någon som du träffar för att slippa vara ensam, eller för att göra någon annan avundsjuk.
" Å du får inte riva mina murar, som jag omsorgsfullt har byggt - om du inte skyddar mina drömmar så att jag kan sova tryggt"
Har ju jobbat hårt på att bli självständig och osårbar. På att leva livet å träffa folk bara för skoj. Gjort mig ett JAG som bara har mig själv att ta hänsyn till. Som inte talar med någon om sina innersta tankar, som inte delar med sig av sina drömmar eller delar sina drömmar med någon. Vill du bli del av mina drömmar så måste du förvalta dem och ge av dig för att uppfylla dem, på samma sätt som jag kan ge av mig för att uppfylla dina.
" Å du får inte ha mig som dröm, när jag vill va din verklighet, du får inte säga att du hoppas om du inte tror du vet"
"Men du får ta den tid du behöver för att förstå vad det är du vill"
Du får be en bön att tiden du behöver räcker till... å du får samla dina tankar så att två själar kan få ro, å så att allting som vi lovade oss själva kan få gro"
Den som väntar på nått gott... å visst kan jag kan vänta om det är ärligt och öppet på vägen. Om det är kärlek på lika vilkor så man hinner känna efter å så man inte springer in i något så det bara blir tok för båda parter... men väntas det för länge kommer jag att hinna gå sönder och jag kommer då dra mig ur. Mitt hjärta klarar inte vad som helst. Det kan komma att dra innan det blir för involverat och invecklat för att slippa bli totalt krossat igen.
Jag kommer inte att jaga din kärlek - du får komma till mig.
"Du får inte andas på min panna, inte få mig falla mer - om du inte sen kan stå för all den oreda du ger."
Jag är så sjukt svag för kroppskontakt och efter en tid av ensamhet så törstar min kropp efter samvaro och enighet. Nära kroppar som fungerar tillsammans i känsel, rörelse, lukt, smak. Men att dela sin kropp är att blotta sitt innersta. Att släppa allt annat och bara vara ett. Det leder till totalt kaos i känslovärlden. Gör mig snälla inte lycklig för att sedan bara försvinna.
"Å du får inte röra vid mitt hjärta som att allt var uppenbart - men jag önskar inget hellre än att du gör alltig mot mig snart....."
Det du gör och säger till mig påverkar mig - speciellt när du uppger planer för oss. Självklart vill jag inget hellre än att leva lyckligt. Att vara en av två igen... å att det inte dröjer alltför länge så jag önskar att du inte inger mig i den förhoppningen om du inte på allvar menar något med det...
Min favoritlåt just nu är Sonja Aldén - Du får inte
Den beskriver så bra hur sårbar kärleken är och hur rädd man är för det nya samtidigt som man hoppas med hela sitt hjärta att det skall gå bra.
Om hur man inte vet om man klarar att få in någon ny i sitt liv om det inte är på riktigt. Det är som att jag skulle vilja sjunga den direkt till den jag har känslor för - å hoppas att han ska förstå precis hur jag känner.
"Du får inte knacka på min dörr - om du inte är beredd att komma in, du får inte göra om mitt namn å börja kalla mig för din"
Ta inte kontakt och börja flirta om du inte vill ha mig! Vill du få mig att öpppna mig för dig, se in i mitt hem, så vill jag också att du skall vara beredd att stiga på och ta del av mitt liv och av den verklighet jag lever i.
Ta inte upp min tid, träffa mig om och om igen om du vet redan från början att det inte kommer leda någonstans. Jag vill inte bli någon som du använder för att komma över ditt X. Någon som du träffar för att slippa vara ensam, eller för att göra någon annan avundsjuk.
" Å du får inte riva mina murar, som jag omsorgsfullt har byggt - om du inte skyddar mina drömmar så att jag kan sova tryggt"
Har ju jobbat hårt på att bli självständig och osårbar. På att leva livet å träffa folk bara för skoj. Gjort mig ett JAG som bara har mig själv att ta hänsyn till. Som inte talar med någon om sina innersta tankar, som inte delar med sig av sina drömmar eller delar sina drömmar med någon. Vill du bli del av mina drömmar så måste du förvalta dem och ge av dig för att uppfylla dem, på samma sätt som jag kan ge av mig för att uppfylla dina.
" Å du får inte ha mig som dröm, när jag vill va din verklighet, du får inte säga att du hoppas om du inte tror du vet"
Jag vet själv att det finns en hel del killar som tror att de skulle vilja ha mig. Jag är ung, ganska fin kropp, har humor och ett respektabelt yrke. Jag är självförsörjande. Jag älskar dessutom barn och upplevs nog som en stabil modersfigur som vill alla gott. Men hur många av dessa skulle verkligen vilja leva med mig - Dela resten av sitt liv med mig??? Många skulle nog försöka övertyga mig för att få sin del av ensamheten stillad för ett tag... men vet de? Kan man veta det? Kom inte å säg att du hoppas vi lever ihop om 10 år om du ändå går och är osäker själv.
"Men du får ta den tid du behöver för att förstå vad det är du vill"
Du får be en bön att tiden du behöver räcker till... å du får samla dina tankar så att två själar kan få ro, å så att allting som vi lovade oss själva kan få gro"
Den som väntar på nått gott... å visst kan jag kan vänta om det är ärligt och öppet på vägen. Om det är kärlek på lika vilkor så man hinner känna efter å så man inte springer in i något så det bara blir tok för båda parter... men väntas det för länge kommer jag att hinna gå sönder och jag kommer då dra mig ur. Mitt hjärta klarar inte vad som helst. Det kan komma att dra innan det blir för involverat och invecklat för att slippa bli totalt krossat igen.
Jag kommer inte att jaga din kärlek - du får komma till mig.
"Du får inte andas på min panna, inte få mig falla mer - om du inte sen kan stå för all den oreda du ger."
Jag är så sjukt svag för kroppskontakt och efter en tid av ensamhet så törstar min kropp efter samvaro och enighet. Nära kroppar som fungerar tillsammans i känsel, rörelse, lukt, smak. Men att dela sin kropp är att blotta sitt innersta. Att släppa allt annat och bara vara ett. Det leder till totalt kaos i känslovärlden. Gör mig snälla inte lycklig för att sedan bara försvinna.
"Å du får inte röra vid mitt hjärta som att allt var uppenbart - men jag önskar inget hellre än att du gör alltig mot mig snart....."
Det du gör och säger till mig påverkar mig - speciellt när du uppger planer för oss. Självklart vill jag inget hellre än att leva lyckligt. Att vara en av två igen... å att det inte dröjer alltför länge så jag önskar att du inte inger mig i den förhoppningen om du inte på allvar menar något med det...
Hade väl aldrig trott...
Hade väl aldrig trott att jag skulle blogga,
"bloggar man så finns man" - hörde jag någon säga på radion en gång. Å kanske är det så det är. Behovet av att finnas, att märkas. Att göra ett avtryck av sig själv.
Har egentligen alltid skrivit mycket. Har väl typ 20 kilo dagbok gömd i mitt soffbord... å sen tillkommer semesterböcker, fotoböcker, diktböcker mm, mm.
För dryga året hade jag allt jag kunde önska. Stadigt förhållande, bra jobb, nästan färdig utbildning. Allt var utstakat. Visste typ hur mitt liv skulle se ut om tio år. Vart jag skulle bo, med vem, hur många barn, vilken bil....trodde jag. Sedan rasade allt!
Kanske var det där jag försvann... eller var det där JAG kom...
Under året som gått har jag pendlat i känslor om hur bra det var egentligen. Jag är ung å hade det inte rasat så hade jag inte fått uppleva allt som jag gjort detta år. Jag har verkligen utveckats som människa. Samtidigt så är det en enorm saknad. Inte efter honom utan efter någon. Jag känner mig halv. I början var det skönt men nu hatar jag att inte ha någon där när jag kommer hem, någon att krypa ner med, någon att dela drömmar med. Någon som jag kan kalla min. Någon som jag "måste hem å överlägga med" innan jag bestämmer mig....
Har träffat nya men det är så grymt smärtsamt. Jag är ju livrädd! Paranoid å misstänksam är jag åxå. Ibörjan e det bra å kärleksfullt men så fort det blir allvar så blir det jobbigt å jag känner för att sticka svansen mellan benen å springa. Ska det vara så att mitt tidigare förhållande ska förstöra för mig resten av livet??? Ska jag alltid vara så här???
Lättare att leva själv å bara ta hänsyn till sig själv - kontra - ensamheten
Så kanske är det därför jag ändå sitter här å bloggar. För att jag sitter här i köket, precis hemkommen från jobbet utan någon som sitter mitt emot, någon att dela min vardag med.
"bloggar man så finns man" - hörde jag någon säga på radion en gång. Å kanske är det så det är. Behovet av att finnas, att märkas. Att göra ett avtryck av sig själv.
Har egentligen alltid skrivit mycket. Har väl typ 20 kilo dagbok gömd i mitt soffbord... å sen tillkommer semesterböcker, fotoböcker, diktböcker mm, mm.
För dryga året hade jag allt jag kunde önska. Stadigt förhållande, bra jobb, nästan färdig utbildning. Allt var utstakat. Visste typ hur mitt liv skulle se ut om tio år. Vart jag skulle bo, med vem, hur många barn, vilken bil....trodde jag. Sedan rasade allt!
Kanske var det där jag försvann... eller var det där JAG kom...
Under året som gått har jag pendlat i känslor om hur bra det var egentligen. Jag är ung å hade det inte rasat så hade jag inte fått uppleva allt som jag gjort detta år. Jag har verkligen utveckats som människa. Samtidigt så är det en enorm saknad. Inte efter honom utan efter någon. Jag känner mig halv. I början var det skönt men nu hatar jag att inte ha någon där när jag kommer hem, någon att krypa ner med, någon att dela drömmar med. Någon som jag kan kalla min. Någon som jag "måste hem å överlägga med" innan jag bestämmer mig....
Har träffat nya men det är så grymt smärtsamt. Jag är ju livrädd! Paranoid å misstänksam är jag åxå. Ibörjan e det bra å kärleksfullt men så fort det blir allvar så blir det jobbigt å jag känner för att sticka svansen mellan benen å springa. Ska det vara så att mitt tidigare förhållande ska förstöra för mig resten av livet??? Ska jag alltid vara så här???
Lättare att leva själv å bara ta hänsyn till sig själv - kontra - ensamheten
Så kanske är det därför jag ändå sitter här å bloggar. För att jag sitter här i köket, precis hemkommen från jobbet utan någon som sitter mitt emot, någon att dela min vardag med.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)