Kluven...

Ska... ska inte... ska... ska inte....
En nära gammal vän står inför ett stort bestut, livsavgörande... kanske inte i dagens samhälle... men ändå stort. Jag undrar hur beslutet kommer att påverka henne i framtiden. Vilken kille som helst kan ge bra eller dålig framtid, ingen är säker men det känns som att denna kille har dåliga odds. Jag känner honom dock inte och vem är jag att dömma andra? Jag ju inte den perfekta människan själv.

Vad gör mig till bättre vetande? Borde hon inte veta själv hon som känner honom och som skall dela sitt liv med honom? Jag har bara mina fördomar och magkänsla att gå på. Jag skulle aldrig förlåta mig om något hände henne...

Så ska man eller ska man ej lägga sig i sina vänners val av partner???

Äpplen blir aldrig päron!

Har ledsnat på allt detta snack om jämstäldhet hit å jämnstäldhet dit, samt inkvotering av massa konstiga skäl som jag inte förstår!
Jag är av denna uppfattning att alla är vi människor och individer, och som det står i SSK brochen "respekt åt individen". Vilket jag håller med till 100%.

Men varför måste vi i dagens samhälle hålla på och diskutera kön hela tiden.
Om man skulle fråga 100 personer på stan om "man" och "kvinna" är SAMMA kön så tror jag allihop skulle svara nej "man" och "kvinna" OLIKA kön. Så om då alla vuxna svenskar är så kloka och vet att det finns 2 OLIKA kön, varför lever vi inte så? Varför skall vi hela tiden försöka göra könen lika? Å vad är det viktiga med att de ska utföra samma saker? Varför kan vi inte godta att det ena könet är bättre på vissa saker och det andra könet är bättre på andra? Detta betyder ju inte att det ena könet är överlägset det andra, bara att det har OLIKA kvalitéer.

Äpplen är äpplen och päron är päron. Ingen skulle argumentera emot om jag sa att jag inte vill ha päron i min äppelpaj för det blir inte samma sak. De har inte samma egenskaper som äpplen. De är inte ämnade för samma saker!

Kvinnor är kvinnor och män är män. Kan vi inte låta det vara så och dra nytta av våra olikheter?

Varför skriker folk rakt ut om man säger at man föredrar en stor stark karl som brandman om man sitter på översta våningen och det brinner i trapphuset, i stället för en en kvinna som kvoterats in då hon egentligen var för svag för att klara intagningstesterna?

Varför ska pappor idag som inte vill vara pappalediga ha dåligt samvete när vi tycker det är starkt av kvinnor idag som säger att de inte vill ha barn alls?
Förr var pappor aldrig hemma med barnet, och det blev int olyckligare vuxna av barnen då än vad det blir nu, tror jag. Min pappa var inte hemma, ändå är det honom jag idag ringer till först om något skulle krisa till sig riktigt i mitt liv. Jag kan prata med honom om allt som jag kan prata med mamma om fast hon var hemma större delen av min uppväxt. Och vad är det för fel med att en kvinna vill vara hemma med sina barn? För 50 år sedan kollade man snett på mammor som gick ut i arbetslivet och "övergav" sina barn. Idag, bara för att det finns dagis, gör vi tvärt om och ser ner på och försvårar för de mammor som vill vara hemma. Vart är världen på väg? Vilket håll är det rätta?

Med detta menar jag absolut inte att alla kvinnor bör eller vill vara hemma och stå vid spisen. Tycker bara att vi inte skall glömma att det faktiskt finns kvinnor som hellre lagar mat än att lagar bilen! Likväl som de finns män och kvinnor som gärna skulle slippa båda. Vi måste respektera dem alla!

Jag vet egentligen inte till 100 % vad som är helt rätt i denna fråga. Men det jag vet är att jag är kvinna. Jag vet att jag vill vara kvinna. Vet också att jag tycker om att känna mig kvinnlig. Vet att jag definitivt inte har någonting emot män. Uppskattar män för att de är män och för att de har manliga egenskaper. Vet också att jag vill leva med en man, en man som till sikillnad från mig är man och inte kvinna så att vi kan kompletera varandra för att vi är OLIKA.

Jag vet också helt bestämt att den gången jag söker ett arbete så vill jag ha det för att jag är jag och bäst för arbetet, INTE för att jag är kvinna!!!

Man är aldrig nöjd

Allt beror på omständigheterna.
Om jag fått höra det jag hörde idag för ett halvår sedan så hade jag varit överlycklig... skulle inte ljuga om jag kallat mig salig...nu gör det mig bara ledsen.

För ett halvår sedan var detta nog min allra högsta dröm. Drömmen att han skulle "inse"... nu är det skillnad. Ett år har gått, och så har även jag...gått...gått vidare alltså. Så idag som blixten från klarblå himmel kommer orden som jag så länge hoppades och väntade på. Nu när jag inte längre önskar dem.

Nu när jag inte vill ha orden längre. Nu när jag kommit till insikt att jag alltid kommer att bryr mig extra om honom och önska honom lycklig, men att jag aldrig blir lycklig av att gå tillbaka till det som varit, då inser jag att det som jag förr så djupt önskade är det jag nu absolut inte vill. För att han idag skulle "inse" ger mig ingen lycka utan bara honom olycka. Att se honom olycklig utan någon egentlig nytta skulle bara göra ont.

Visst skulle jag ljuga om jag inte erkände att det känns som en upprättelse och att det ger mig självförtroende att jag faktiskt kan konkurrera i denna värld om kärlek och kanske t o m vinna i längden... Samtidigt som jag skulle ljuga om jag inte medgav att jag känner skuld just för dessa tankar. Samt den lilla, men ändå befintliga, rösten i mitt huvud som säger "vad var det jag sa"... För även om det var just vad jag för ett år sedan sa... med ganska hårda ord dessutom, så gör det mig idag inte ett dugg lyckligare... tyvärr.

Livet är underligt

Har en övertygelse att ALLA människor vi möter är av betydelse för oss. Man kanske inte alltid fattar just i mötet hur och varför men ändå gör det ett avtryck i ens liv. Påverkar tankar och känslor i framtiden-
Varje möte med en människa lär mig något. Varje samtal gör skillnad.

Drömmen om den vita klänningen

Jag är en tvättäkta romantiker.

Lyssnar mesta dels på balader. Älskar "Lugna favoriter" på radion. Skriver dagbok och diktier. Målar hjärtan. Ler åt lyckliga par på stan. Gråter åt lyckliga slut på filmer. Förväntar mig att livet skall vara som på film. Älskar kärleskseriér, å det bästa programmet, och enda som jag inte missat ett enda program av är "Ally Mc:Beal". Inte konstigt att jag är som jag är. Det ständiga sökandet efter Mr. right. Han som kan ge mig allt. Han som älskar just mig över allt annat och skulle göra allt för mig. Han som skickar blommor till jobbet, och tar mig ut på middag. Som skyddar mig från faror och skyddar mina drömmar. Som uppmuntar mig och stöttar mig. Den trygga klippan. Men finns det sådana män? Eller lägger jag kraven för högt så att jag aldrig kommer att vara nöjd och leva som en ensam olycklig kvinna på glasberget resten av mitt liv?

Ja, jag erkänner. Min högsta dröm är att få stå där i vit klänning och vara den vackraste kvinnan just då. Att få bjuda släkt och vänner på middag och höra dem berätta hur de ser mig och min partner och ta upp alla gamla minnen och hur vi gjort bort oss genom åren. Att ha ett hus, ett hem att dela med någon. Någon att ta beslut tillsammans med. Och självklart drömmer jag om att få höra små barnfötter tassa fram på golvet. Att få höra någon gråta efter mamma å tänka "det är jag =)" Jag är den bästa på att trösta. Att få laga mat åt en familj. Att få storhandla och baka hundra kanelbullar som försvinner i ett nafs. Att få följa barnens utvecklig. Se dem börja gå, prata, börja skolan, bli trotsiga, träffa kärleken för att så småningom skaffa egen familj så att jag får barnbarn.

Många drömmer om resor, om karriär, att bli något, bli någon. Min dröm tar många för givet. Tänker inte enns på vad de har. För vad är en karriär och en framgång om du inte har någon att dela den med?

Vill någon ha en sådan kvinna som jag idag? En som inte strävar i karriär utan vars högsta dröm är att få vara någons kvinna och någons mamma, som vill passa upp på familjen... sådana kvinnor ser ju samhället ner på idag, tycker synd om och vill ha bort...

Alla är inte lika hårdhudade - å somliga blöder lätt...

Kanske är jag feg. Men när man får känslan i magen av att allt inte är riktigt som det ska och man har min bakrund så är det lätt att sticka huvudet i sanden. Jag orkar inte gå djupare med risken att blöda ytterliggare ett år...

Har nu skickat ut en hand, nu är det upp till motsatt part att fatta den.

Om det är rätt eller fel vet jag inte, kanske skapar jag trubbel som inte fanns där egentligen på grund av mitt paranioda jag. Eller så gör jag mig själv en tjänst som bättre flyr än illa fäktar. Frågan är bara när man bäst flyr och när man skall stanna och kämpa? Kämpar man aldrig så kan man aldrig vinna och man måste alltid fly från faran...

Nog för att jag ser mig själv som en leopard - men jag tänker inte jaga.

Jag ser mig som en leopard, å leoparder är smarta. Det springer inte på vad som helst. De smyger i buskarna, håller koll. De vet var födan befinner sig och gör inga onödiga drag. Förr eller senare kommer någon tillräckligt nära och leoparden tar ett språng å födan är fast!.

Jag tänker inte jaga kärleken. Så hungrig är jag inte, iaf inte ännu.
Vill han inte ha mig å springer i väg så väntar jag på någon annan. Jag letar kärlek på lika vilkor och vill bli älskad och bortskämd. Tänker inte böna och be för kärlek, å göra slut på alla mina krafter. Förr eller senare dyker den upp iaf.

Man tror lätt att man är knäpp, att "ingen annan känner som jag gör". Men det räcker med att slå på radion för att faktiskt inse att så inte är fallet. Övervägande av all musik handlar om kärlek och går att passa in på de känslor jag har. KÄRLEK. Tänk att det skall vara så svårt.



Min favoritlåt just nu är Sonja Aldén - Du får inte

Den beskriver så bra hur sårbar kärleken är och hur rädd man är för det nya samtidigt som man hoppas med hela sitt hjärta att det skall gå bra.
Om hur man inte vet om man klarar att få in någon ny i sitt liv om det inte är på riktigt. Det är som att jag skulle vilja sjunga den direkt till den jag har känslor för - å hoppas att han ska förstå precis hur jag känner.

"Du får inte knacka på min dörr - om du inte är beredd att komma in, du får inte göra om mitt namn å börja kalla mig för din"

Ta inte kontakt och börja flirta om du inte vill ha mig! Vill du få mig att öpppna mig för dig, se in i mitt hem, så vill jag också att du skall vara beredd att stiga på och ta del av mitt liv och av den verklighet jag lever i.

"Du får inte vandra på min väg, utan att visa mig ditt mål - å inte stjäla av min godhet för att fylla upp ditt hål"

Ta inte upp min tid, träffa mig om och om igen om du vet redan från början att det inte kommer leda någonstans. Jag vill inte bli någon som du använder för att komma över ditt X. Någon som du träffar för att slippa vara ensam, eller för att göra någon annan avundsjuk.




" Å du får inte riva mina murar, som jag omsorgsfullt har byggt - om du inte skyddar mina drömmar så att jag kan sova tryggt"

Har ju jobbat hårt på att bli självständig och osårbar. På att leva livet å träffa folk bara för skoj. Gjort mig ett JAG som bara har mig själv att ta hänsyn till. Som inte talar med någon om sina innersta tankar, som inte delar med sig av sina drömmar eller delar sina drömmar med någon. Vill du bli del av mina drömmar så måste du förvalta dem och ge av dig för att uppfylla dem, på samma sätt som jag kan ge av mig för att uppfylla dina.



" Å du får inte ha mig som dröm, när jag vill va din verklighet, du får inte säga att du hoppas om du inte tror du vet"

Jag vet själv att det finns en hel del killar som tror att de skulle vilja ha mig. Jag är ung, ganska fin kropp, har humor och ett respektabelt yrke. Jag är självförsörjande. Jag älskar dessutom barn och upplevs nog som en stabil modersfigur som vill alla gott. Men hur många av dessa skulle verkligen vilja leva med mig - Dela resten av sitt liv med mig??? Många skulle nog försöka övertyga mig för att få sin del av ensamheten stillad för ett tag... men vet de? Kan man veta det? Kom inte å säg att du hoppas vi lever ihop om 10 år om du ändå går och är osäker själv.

"Men du får ta den tid du behöver för att förstå vad det är du vill"
Du får be en bön att tiden du behöver räcker till... å du får samla dina tankar så att två själar kan få ro, å så att allting som vi lovade oss själva kan få gro"

Den som väntar på nått gott... å visst kan jag kan vänta om det är ärligt och öppet på vägen. Om det är kärlek på lika vilkor så man hinner känna efter å så man inte springer in i något så det bara blir tok för båda parter... men väntas det för länge kommer jag att hinna gå sönder och jag kommer då dra mig ur. Mitt hjärta klarar inte vad som helst. Det kan komma att dra innan det blir för involverat och invecklat för att slippa bli totalt krossat igen.
Jag kommer inte att jaga din kärlek - du får komma till mig.



"Du får inte andas på min panna, inte få mig falla mer - om du inte sen kan stå för all den oreda du ger."

Jag är så sjukt svag för kroppskontakt och efter en tid av ensamhet så törstar min kropp efter samvaro och enighet. Nära kroppar som fungerar tillsammans i känsel, rörelse, lukt, smak. Men att dela sin kropp är att blotta sitt innersta. Att släppa allt annat och bara vara ett. Det leder till totalt kaos i känslovärlden. Gör mig snälla inte lycklig för att sedan bara försvinna.



"Å du får inte röra vid mitt hjärta som att allt var uppenbart - men jag önskar inget hellre än att du gör alltig mot mig snart....."

Det du gör och säger till mig påverkar mig - speciellt när du uppger planer för oss. Självklart vill jag inget hellre än att leva lyckligt. Att vara en av två igen... å att det inte dröjer alltför länge så jag önskar att du inte inger mig i den förhoppningen om du inte på allvar menar något med det...

Hade väl aldrig trott...

Hade väl aldrig trott att jag skulle blogga,
"bloggar man så finns man" - hörde jag någon säga på radion en gång. Å kanske är det så det är. Behovet av att finnas, att märkas. Att göra ett avtryck av sig själv.
Har egentligen alltid skrivit mycket. Har väl typ 20 kilo dagbok gömd i mitt soffbord... å sen tillkommer semesterböcker, fotoböcker, diktböcker mm, mm.

För dryga året hade jag allt jag kunde önska. Stadigt förhållande, bra jobb, nästan färdig utbildning. Allt var utstakat. Visste typ hur mitt liv skulle se ut om tio år. Vart jag skulle bo, med vem, hur många barn, vilken bil....trodde jag. Sedan rasade allt!
Kanske var det där jag försvann... eller var det där JAG kom...

Under året som gått har jag pendlat i känslor om hur bra det var egentligen. Jag är ung å hade det inte rasat så hade jag inte fått uppleva allt som jag gjort detta år. Jag har verkligen utveckats som människa. Samtidigt så är det en enorm saknad. Inte efter honom utan efter någon. Jag känner mig halv. I början var det skönt men nu hatar jag att inte ha någon där när jag kommer hem, någon att krypa ner med, någon att dela drömmar med. Någon som jag kan kalla min. Någon som jag "måste hem å överlägga med" innan jag bestämmer mig....

Har träffat nya men det är så grymt smärtsamt. Jag är ju livrädd! Paranoid å misstänksam är jag åxå. Ibörjan e det bra å kärleksfullt men så fort det blir allvar så blir det jobbigt å jag känner för att sticka svansen mellan benen å springa. Ska det vara så att mitt tidigare förhållande ska förstöra för mig resten av livet??? Ska jag alltid vara så här???

Lättare att leva själv å bara ta hänsyn till sig själv - kontra - ensamheten

Så kanske är det därför jag ändå sitter här å bloggar. För att jag sitter här i köket, precis hemkommen från jobbet utan någon som sitter mitt emot, någon att dela min vardag med.